VARFÖR DOPNING?

Forskning har visat att det finns ett antal förklaringar till varför man dopar sig. Inom idrott på elitnivå används dopningsmedel för att förbättra den fysiska prestationen i syfte att vinna tävlingar, lösa viktproblem och minska smärta.

Inom motionsidrotten, det vill säga vid träning utan några tävlingsambitioner, är det vanligaste motivet att förbättra sitt utseende och bli mer muskulös. Där ses dopningsmedel som en snabb genväg till en mer muskulös kropp. Vid dopning för att få en muskulösare kropp är det hormondopningspreparat som används, och det vanligaste är AAS (anabola androgena steroider).

Även blandmissbruk och experimenterade med olika droger har visat sig kunna leda till användande av AAS. ”Strategiskt bruk” hos kriminella personer har förts fram som ytterligare en förklaring till missbruk av AAS, alltså att steroider används för att bli stark, aggressiv och känslokall samt för att öka känslan av oövervinnelighet.
 

"Den typiske doparen"

Det är svårt att göra en tydlig profil över personer som använder AAS. I den begränsade forskning som finns har man hittat era olika typer av användare i era olika typer av miljöer. Missbruk av dopningsmedel har främst studerats i idrottssammanhang, i skolor (ofta med idrottslig inriktning), på fängelser, i kriminella sammanhang, i missbrukssammanhang, på narkotikabehandlingskliniker och på träningsanläggningar. Det är på träningsanläggningar som man hittar flest användare. Detta kan förklaras av att den muskeluppbyggande effekten av hormonpreparaten maximeras av styrketräning.

Användandet av AAS är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor. I relation till samhällets kroppskultur kan detta förklaras av de skilda ideal som finns för kvinnor och män, som förenklat säger att kvinnor ska vara smala och män muskulösa. Detta förklarar också delvis vilka dopningspreparat som oftast används av vilka användare – muskeluppbyggande preparat används av män och bantningspreparat används av kvinnor. På senare tid har dock användandet av AAS ökat bland kvinnor.

När vi utbildar gympersonal försöker vi peka på ett antal faktorer som ofta följer med ett bruk av AAS. Det kan handla om kraftig ökning av muskelmassa på kort tid, personlighetsförändringar, kropps- och kostfixering, humörsvängningar eller vissa andra fysiska förändringar (acne, striae, överdriven kappmuskelmuskulatur etc..). 
Ingen av dessa förändringar behöver vara ett bevis för dopning, men kan man lägga ett pussel och bocka av flera bitar ökar misstankegraden.

Det är mot denna bakgrund svårt att uppskatta exakt hur många som dopar sig på träningsanläggningar runt om i Sverige. Några tillförlitliga undersökningar existerar inte och siffrorna varierar beroende på om man frågar polisen, tullen eller forskare. Mörkertalet är stort, men men uppskattningsvis handlar det, grovt räknat, om 40 000 - 80 000 användare. Kanske fler.

Det vi vet är att den typiska användaren av AAS är en man mellan 18-34 år som tränar på gym flera gånger i veckan. Vi vet genom enkätstudier också att andelen kvinnor som dopar sig ökar.

När det gäller social klass och etnicitet verkar det inte finnas några entydiga skillnader. Missbruk av AAS har i en stor studie i USA visat sig vara vanligast bland ”välutbildade vita män” med höga inkomster. Hur det ser ut i Sverige vet vi inte säkert, men man kan utgå ifrån att i princip vem som helst kan använda AAS.

 

Kroppskultur, skönhetsideal och genus

Det sammantaget vanligaste skälet till AAS-missbruk är att man vill bygga en muskulös och vacker kropp. Det återspeglas i ett kroppsideal som funnits i årtusenden, men som under de senaste decennierna blivit mer och mer extremt. Bara genom att jämföra 40 år tillbaka i tiden syns en stor skillnad i hur kroppen framställs i allt från leksaksdockor till kalsongmodeller. En muskulös kropp med minimalt med underhudsfett är idag ett tydligt manligt ideal, men även bland kvinnor har muskler fått ett större värde.

Våra föreställningar om skönhet och kön är viktiga faktorer för hur vår kroppskultur utvecklas. Vårt förhållningssätt till kroppen och sådant som muskelbyggande, bantning, plastikkirurgi och dopning är en del av en modern kroppskultur där kroppen utgör en viktig grund för vår identitet. Därmed ger också ökade möjligheter att förändra ens kropp även möjligheter att förändra vem man är och hur man uppfattas. Om inte annat så i alla fall på ytan.

I en del fall leder försöken att leva upp till dessa förväntningar till såväl användande av dopningspreparat som till ätstörningar.  Muskeldysmorfi eller megarexi, är när någon uppfattar sin kropps om mindre muskulös än den egentligen är. Ofta beskrivs det som en omvänd anorexi bland män. Båda diagnoserna vilar dock på samma grund och handlar om ens kropp och hur den uppfattas av andra.