Påståenden om peptider stämmer inte alltid med den (knapphändiga) forskningen
Vi har tidigare skrivit en del om peptider och peptidhormoner.
Det vetenskapliga stödet för deras effekt är klent, då studier på människor ofta saknas.
Ändå säljs preparaten , med osäker effekt och potentiella risker.
Hör försöker vi, med stöd av en vetenskaplig publikation, bena mer i effekter och risker,
Tillväxthormon har använts i dopningssyfte sedan åtminstone början av 1980-talet. Tanken har varit att hormonet ska bygga muskler, minska kroppsfett och förbättra prestationsförmågan. Men forskningen ger en betydligt mer tveksam bild.
Studier visar att tillväxthormon kan öka den fettfria kroppsmassan, men en stor del av ökningen tycks bero på att kroppen binder mer vätska – inte på att musklerna faktiskt blir större. Hos friska vuxna har man inte heller kunnat visa några tydliga förbättringar av styrka eller kondition. Däremot förekommer biverkningar som vätskeansamling och trötthet.
På senare år har intresset i stället ökat för olika peptider som marknadsförs som “säkrare” alternativ till tillväxthormon.
Många säljs illegalt på nätet, bland annat med påståenden om snabbare återhämtning, ökad fettförbränning, bättre muskeltillväxt, men med färre och mindre allvarliga bieffekter.
Peptider är kedjor av aminosyror. De fungerar som budbärare som kommunicerar med celler för att styra viktiga processer i kroppen.
Med prestationshöjande peptider (PEP) menas här peptidbaserade substanser som används utanför godkänd medicinsk behandling för att försöka förbättra fysik eller prestation. Många av dem påverkar kroppens system för tillväxthormon (GH) och IGF-1 (insulinliknande tillväxtfaktor 1), ett system som bland annat har betydelse för tillväxt, ämnesomsättning och uppbyggnad av vävnad.
Tillväxthormon är ett peptidhormon som består av 191 aminosyror och bildas i hypofysen. Hormonet frisätts inte jämnt över dygnet utan i pulser, med en tydlig koppling till sömnen. Frisättningen styrs från hypotalamus och påverkas även av exempelvis fysisk aktivitet, fasta, lågt blodsocker, fetma och åldrande.
När tillväxthormon binder till sina receptorer på kroppens celler aktiveras olika signalvägar, bland annat det så kallade JAK2/STAT-systemet. En viktig effekt är att produktionen av IGF-1 stimuleras. Många prestationshöjande peptider är därför antingen varianter av tillväxthormon eller substanser som på olika sätt försöker påverka detta GH–IGF-1-system.
Sermorelin är exempel på en substans som säljs frekvent på nätet.
Bland substanser som förekommer i så kallade egenadministreringsprotokoll på internet finns exempelvis Sermorelin, Tesamorelin, CJC-1295, GHRP-2, GHRP-6, Hexarelin och Ipamorelin. Även AOD9604 och olika varianter av IGF-1 förekommer.
Problemet är att det vetenskapliga stödet varierar kraftigt mellan preparaten. För vissa finns kliniska studier, medan det för andra saknas ordentliga studier på människor. Det råder därför stor osäkerhet om både effekter och risker när preparaten används för att förändra kroppssammansättning eller förbättra fysisk prestation.
Rapporterade biverkningar omfattar bland annat störningar i kroppens hormonbalans, förändringar av prolaktin och kortisol, påverkan på aptit och blodsocker samt vätskeansamling, muskel- och ledsmärta och reaktioner där preparaten injiceras.
En ytterligare risk är själva marknaden. Många av produkterna saknar myndighetsgodkännande och säljs som ”forskningskemikalier”. Det innebär osäkerhet kring vad produkterna faktiskt innehåller, vilka doser användarna får i sig och vad som händer när flera preparat kombineras – så kallad ”stacking”.
Vad visar forskningen?
I den vetenskapliga översikt som ligger till grund för den här artikeln jämförde forskarna publicerade studier om prestationshöjande peptider med de doser och användningsmönster som förekommer i så kallade egenadministrerings-protokoll på internet. De granskade bland annat hur olika peptider fungerar i kroppen, vilka effekter som har kunnat visas, hur de doseras och vilka biverkningar som har rapporterats.
En viktig del av granskningen var att bedöma hur starkt det vetenskapliga stödet är för olika preparat.
Skillnaderna visade sig vara stora. För vissa substanser finns randomiserade kliniska studier, medan andra helt saknar studier på människor. Det gör att många av de påståenden om exempelvis ökad muskelmassa, fettförbränning, återhämtning och prestationsförmåga som förekommer kring peptider inte kan sägas vara vetenskapligt belagda.
Forskarna pekar samtidigt på flera möjliga och dokumenterade risker. Bland de biverkningar som rapporterats finns hormonella och metabola störningar, påverkan på blodsocker, vätskeansamling samt muskel- och ledsmärta.
Det finns också en biologiskt möjlig risk för ökad celltillväxt och celldelning, men forskarna betonar att sådana effekter ännu inte är vetenskapligt bevisade.
Översiktens viktigaste slutsats är därför att det finns en betydande osäkerhet kring både effekterna och riskerna med många prestationshöjande peptider. Det vetenskapliga underlaget motsvarar i många fall inte de långtgående påståenden som görs om preparaten, samtidigt som användarna kan utsättas för medicinska risker.
Osäkerheten blir ännu större eftersom preparaten ofta köps på en oreglerad marknad, där innehåll, dosering och kombinationer av olika substanser kan vara svåra att kontrollera.
Mot den bakgrunden föreslår forskarna också ett praktiskt arbetssätt för vårdpersonal som möter personer som använder dessa preparat: att kartlägga vilka substanser personen har tagit, uppmärksamma relevanta symtom och laboratorieavvikelser och tydligt kommunicera de kända och möjliga riskerna.
Referens: Dominikowski A, Rękoś Z, Olejarz M, Szczepanek-Parulska E, Domin R, RuchaŁa M. The emerging landscape of performance-enhancing peptides modulating GH-IGF1 axis: bridging the gap between clinical evidence and patient self-administration. Front Endocrinol (Lausanne) 2026; 17: 1822475. Texten är till viss del en omarbetad version av nyhetsbrev från Å Andrén Sandberg.