Att dopa sig innebär att man med hjälp av otillåtna substanser avser höja sin prestationsförmåga.

Vad som betraktas som dopning skiljer sig åt beroende på om vi pratar om idrottens regler eller om vi ser till svensk lagstiftning.

Idrotten har en utförlig lista på preparat som är förbjudna i samband med träning eller tävling. Denna lista tas fram av World Antidoping Agency (WADA) och innehåller ett hundratal förbjudna substanser som spänner över allt ifrån smärtstillande mediciner till centralstimulerande preparat, anabola substanser och förbjudna metoder.

Dopning som generellt begrepp kan därför innebära väldigt mycket: anabola steroider, astmamediciner, partydroger och manipulation med sitt blod.

Dopning i samhällelig mening, alltså utanför idrotten, har däremot en mycket snävare definition. Dopinglagen avser framförallt bruk av anabola androgena steroider (AAS), testosteron samt tillväxthormon.

AAS är dock den vanligaste formen av dopning, såväl inom som utanför idrotten. Omkring 40% av alla positiva dopningsfall inom idrotten är just steroiddopning.

Dopning är mest omskrivet som ett sätt att fuska inom idrotten. Sett till antalet användare finns dock det största problemet med dopning utanför idrotten.

Antidoping Sverige är en oberoende stiftelse som sköter idrottens antidopingarbete i Sverige. Organisationen utför normalt mellan 3000-4000 dopningskontroller per år. Omkring 1% av dessa görs på motionärer (på föreningsanslutna gym eller i motionstävlingar), resterande är prover på tävlingsidrottare.

Antalet positiva fall varierar, men normalt leder någonstans mellan 20-35 ärenden per år till bestraffning. Den procent av de testade som utgörs av motionärer (ej tävlingsidrottare) står för knappt hälften av alla positiva fall.

Att elitidrottare dopar sig förefaller alltså ovanligt och idrotten har under lång tid arbetat hårt för att stävja bruket av prestationshöjande preparat, som var mer utbrett förr i tiden.

Utanför idrotten har bruket av förbjudna preparat gått i motsatt riktning. Statistik och forskning pekar på att bruket av dopning av estetiska skäl är mer utbrett nu än tidigare.

Utanför idrotten handlar bruket av dopning framför allt om anabola androgena steroider (AAS) eller andra muskeluppbyggande substanser. Även extrema kosttillskott och olika typer av bantningspreparat förekommer.

Det är svårt att göra en tydlig profil över personer som använder AAS. I den begränsade forskning som finns har man hittat flera olika typer av användare i olika typer av miljöer. Missbruk av dopningsmedel har främst studerats i idrottssammanhang, i skolor (ofta med idrottslig inriktning), på fängelser, i kriminella sammanhang, i missbrukssammanhang, på narkotikabehandlingskliniker och på träningsanläggningar. Det är på träningsanläggningar som man hittar flest användare. Detta kan förklaras av att den muskeluppbyggande effekten av hormonpreparaten maximeras av styrketräning.

Användandet av AAS är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor. I relation till samhällets kroppskultur kan detta förklaras av de skilda ideal som finns för kvinnor och män, som förenklat säger att kvinnor ska vara smala och män muskulösa. Detta förklarar också delvis vilka dopningspreparat som oftast används av vilka användare – muskeluppbyggande preparat används av män och bantningspreparat används av kvinnor. På senare tid antas dock användandet av AAS ha ökat bland kvinnor.

När vi utbildar gympersonal försöker vi peka på ett antal faktorer som ofta följer med ett bruk av AAS. Det kan handla om kraftig ökning av muskelmassa på kort tid, personlighetsförändringar, kropps- och kostfixering, humörsvängningar eller vissa andra fysiska förändringar (se vidare under rubriken biverkningar).

Ingen av dessa förändringar behöver vara ett bevis för dopning, men kan man lägga ett pussel och bocka av flera bitar ökar misstankegraden.

Det är mot denna bakgrund svårt att uppskatta exakt hur många som dopar sig på träningsanläggningar runt om i Sverige. Några tillförlitliga undersökningar existerar inte och siffrorna varierar beroende på om man frågar Polisen, Tullen eller forskare. Mörkertalet är stort men uppskattningsvis handlar det, grovt räknat, om 40 000 - 80 000 användare.

Det vi vet är att den typiska användaren av AAS är en man mellan 18-34 år som tränar på gym flera gånger i veckan. Vi vet genom enkätstudier också att andelen kvinnor som dopar sig ökar, men från mycket låga nivåer.

När det gäller social klass och etnicitet verkar det inte finnas några entydiga skillnader. Missbruk av AAS har i en stor studie i USA visat sig vara vanligast bland ”välutbildade vita män” med höga inkomster. Hur det ser ut i Sverige vet vi inte säkert, men man kan utgå ifrån att i princip vem som helst kan använda AAS.

Forskning har visat att det finns ett antal förklaringar till varför man dopar sig. Inom idrott på elitnivå används dopningsmedel för att förbättra den fysiska prestationen i syfte att vinna tävlingar, lösa viktproblem och minska smärta.

Inom motionsidrotten, det vill säga vid träning utan några tävlingsambitioner, är det vanligaste motivet att förbättra sitt utseende och bli mer muskulös. Där ses dopningsmedel som en snabb genväg till en mer muskulös kropp. Vid dopning för att få en muskulösare kropp är det hormondopningspreparat som används, och det vanligaste är AAS (anabola androgena steroider).

Även blandmissbruk och experimenterade med olika droger har visat sig kunna leda till användande av AAS. ”Strategiskt bruk” hos kriminella personer har förts fram som ytterligare en förklaring till missbruk av AAS, alltså att steroider används för att bli stark, aggressiv och känslokall samt för att öka känslan av oövervinnelighet.

KROPPSKULTUR, SKÖNHETSIDEAL OCH GENUS

Det sammantaget vanligaste skälet till AAS-missbruk är att man vill bygga en muskulös och vacker kropp. Det återspeglas i ett kroppsideal som funnits i årtusenden, men som under de senaste decennierna blivit mer och mer extremt. Bara genom att jämföra 40 år tillbaka i tiden syns en stor skillnad i hur kroppen framställs i allt från leksaksdockor till kalsongmodeller. En muskulös kropp med minimalt med underhudsfett är idag ett tydligt manligt ideal, men även bland kvinnor har muskler fått ett större värde.

Våra föreställningar om skönhet och kön är viktiga faktorer för hur vår kroppskultur utvecklas. Vårt förhållningssätt till kroppen och sådant som muskelbyggande, bantning, plastikkirurgi och dopning är en del av en modern kroppskultur där kroppen utgör en viktig grund för vår identitet och status. Därmed ger också ökade möjligheter att förändra sin kropp även möjligheter att förändra vem man är och hur man uppfattas. Om inte annat så i alla fall på ytan.

I en del fall leder försöken att leva upp till dessa förväntningar till såväl användande av dopningspreparat som till ätstörningar. Muskeldysmorfi eller megarexi, är när någon uppfattar sin kropp som mindre muskulös än den egentligen är. Ofta beskrivs det som en omvänd anorexi bland män. Båda diagnoserna vilar dock på samma grund och handlar om ens kropp och hur den uppfattas av andra.

I Sverige gäller Dopningslagen. Den reglerar huvudsakligen anabola steroider, tillväxthormon och testosteron. Andra substanser, som finns med på idrottens lista över dopningspreparat regleras under annan lagstiftning, som till exempel narkotikalagstiftning eller Läkemedelslagen.

Kort sagt kan man säga att nästan all hantering av dopningsklassade preparat är förbjuden om det inte föreligger tydliga medicinska skäl för en individ att använda dessa. Det gäller såväl innehav som bruk, försäljning, överlåtelse och köp.

Det är viktigt att skilja på idrottens dopingregler och Dopningslagen. Svensk lagstiftning gäller givetvis även idrottare, men ärenden som faller inom idrottsdoping brukar sällan bli polisiära ärenden, utan den misstänkte utreds och döms enligt idrottens eget regelverk.

Om idrottens dopingregler kan du läsa mer under rubriken “Dopning inom idrotten”.

SVERIGES RIKES LAG

Sveriges rikes lag, lag (SFS 1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, omfattar all otillåten hantering av dopningsmedel i samhället. Lagen omfattar grupper av substanser snarare än enskilt definierade substanser, vilket även är fallet för listan över narkotikaklassificerade substanser. Grupperna omfattar generellt färre substanser än de som är reglerade under idrottens dopingreglementen.

Den svenska Dopningslagen omfattar bland annat syntetiska anabola steroider, testosteron och tillväxthormon.

Som komplement till Dopningslagen finns en inofficiell vägledande lista över substanser som lagen anses omfatta. Om förteckningen och arbetet med förteckningen kan du läsa mer under rubriken Förteckning över dopningsmedel enligt Dopningslagen under Lagar och policy.

Att smuggla in preparat som regleras i Dopningslagen är ett brott enligt lagen (SFS 2000:1225) om straff för smuggling. Dopningsbrotten ger böter eller fängelsestraff i varierande grad beroende på hur grovt brottet är.

Att idrottare dopar sig för att förbättra sin fysiska förmåga är känt sedan länge. Sannolikt har prestationshöjande medel förekommit lika länge som tävlingsidrotten, men förbud mot dessa började komma först under 60- och 70-talen.

Vad som är dopning inom idrotten skiljer sig från vad som betraktas som dopning utanför idrotten. Idag finns en mycket omfattande förteckning över vad som är otillåtet inom idrotten. Den kallas idrottens förbjudna lista och definieras av World Anti-Doping Agency (WADA).

WADA:s dopningslista tar upp bland annat anabola androgena steroider (AAS), amfetamin, efedrin, olika smärtstillande och luftrörsvidgande preparat, kokain och marijuana med mera. Där finns även förbjudna metoder upptagna (t ex bloddopning) samt regler gällande exempelvis sabotage eller försvårande av dopningskontroller.

Idrotten har sitt eget system för hur dopingärenden hanteras och bestraffas.

I Sverige omfattas alla som är medlemmar i en idrottsförening av Riksidrottsförbundets (RF) stadgar och antidopingreglemente. Det är Antidoping Sverige som kontrollerar att reglerna följs.

Vem som helst som är medlem i en förening ansluten till RF kan avkrävas ett dopningstest.

Även tränande på Friskis & Svettis gym i hela landet omfattas av idrottens dopningsregler, då kedjan är ansluten till Svenska friidrottsförbundet.

Läs mycket mer om dopning inom idrotten på Antidoping Sveriges hemsida.

Bieffekterna av dopningsklassade preparat kan vara många och högst varierande.

Det som till stor del avgör vilka biverkningar en användare får beror på vilken substans (eller kombination av substanser) som tas, i vilken mängd de tillförs samt vilken tålighet användaren har.

Det är svårt att uttala sig säkert om risker, men klart är att den som tar anabola steroider riskerar att råka ut för mycket allvarliga hälsotillstånd.

Dopningsjouren listar de vanligaste biverkningarna utförligt här.

Sammanfattningsvis kan man säga att AAS riskerar leda till:

• humörsvängningar, depressioner, ångest

• gynekomasti, svullnader i huden och håravfall

• skada på inre organ, som hjärta och lever

• högt blodtryck, förhöjt kolesterolvärde

• potensproblem, minskade testiklar, infertilitet

• grövre hud och hudbristningar

• Kvinnor som använder AAS kan drabbas av specifika biverkningar:

• brösten blir mindre

• störd menstruationscykel

• basröst och ökad behåring

• klitoris växer

• livmodern skrumpnar