Dopning på molekylnivå – ett “finlir” med att försöka styra kroppens egna reglage

Tänk om det gick att koppla bort kroppens naturliga broms för muskeltillväxt?
Eller plocka ut just den del av ett hormon som påverkar fettförbränningen?
Forskningen om peptider öppnar för nya möjligheter att manipulera kroppens biologiska funktioner, men steget från laboratoriet till verklig prestationsförbättring är fortfarande stort.

Traditionell hormondopning bygger ofta på att tillföra kroppen hormoner, exempelvis testosteron eller tillväxthormon. Men med hjälp av peptider försöker forskare påverka enskilda biologiska processer med större precision.

Peptider är kedjor av aminosyror, samma byggstenar som bildar proteiner. Vissa fungerar som hormoner, medan andra kan påverka hur kroppens celler kommunicerar. Genom att modifiera peptider kan man exempelvis försöka stimulera eller blockera specifika signaler i kroppen. Vi har tidigare skrivit grundläggande fakta om peptider här.

Att koppla bort musklernas broms
Ett särskilt intressant forskningsområde är Myostatin, ett protein som fungerar som en naturlig broms på muskeltillväxten. Om Myostatinets aktivitet hämmas kan musklerna i princip växa mer.
Forskare har identifierat små delar av Myostatinets egen ursprungsmolekyl som kan användas för att hämma proteinets aktivitet. Det innebär att man utnyttjar en del av kroppens eget biologiska system för att motverka en annan del.

I djurförsök har vissa sådana peptider ökat både muskelmassa och muskelstyrka. En experimentell peptid, MIPE-1686, har exempelvis gett sådana resultat hos möss.

En Belgian Blue är ett exempel på ett djur som har en mutation som gör att proteinet Myostation inte fungerar.
Eftersom Myostatin normalt verkar som en broms för muskeltillväxt leder det trasiga proteinet till en kraftig överutveckling av muskler, ofta kallat "dubbelmuskulatur". Bild: Creative Commons

Men det är ännu inte visat att dessa peptider förbättrar prestationsförmågan hos friska människor. Forskning om andra former av Myostatinhämning visar dessutom att större muskler inte nödvändigtvis innebär motsvarande ökning av styrkan.

Små delar av stora hormoner
En annan strategi är att använda fragment av kroppens hormoner. Tillväxthormon påverkar bland annat tillväxt, ämnesomsättning och blodsocker. Men forskare har försökt isolera den del av hormonmolekylen som antas påverka fettomsättningen.

Två exempel är hGH 176–191 och AOD-9604. Den senare är en modifierad variant av den förra. Målet är att stimulera fettförbränningen utan att samtidigt aktivera tillväxthormonets övriga effekter.

De vetenskapliga beläggen för betydande fettminskning hos människor är dock begränsade. Båda substanserna är förbjudna enligt WADA:s dopningslista.

Forskningen visar hur dopningens möjligheter kan förändras. I stället för att enbart tillföra hormoner kan framtidens dopning handla om att manipulera kroppens egna biologiska reglage.

Men en avgörande skillnad återstår: Att en substans kan påverka en biologisk process betyder inte att den förbättrar idrottsliga prestationer – än mindre att den är säker att använda.

Professor Åke Andrén Sandberg har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt dopningen, inte minst som expert och ordförande i Dopingkomissionen. Han beskriver i sitt nyhetsbrev “Kortdopisar” utmaningarna med peptiddopningen ur ett analysperspektiv:

Här uppstår ytterligare en utmaning. Många peptider bryts ned snabbt. De kan förekomma i mycket låga koncentrationer och vissa liknar kroppens egna ämnen. Dessutom kan det vara svårt att veta vilka nedbrytningsprodukter man ska leta efter.
För vissa peptider kan det därför vara nödvändigt att analysera blod i stället för urin. Laboratorierna utvecklar därför avancerade analysmetoder, bland annat immunologisk anrikning kombinerad med högupplösande masspektrometri.

Det finns en intressant paradox: Ju bättre antidopinglaboratorierna blir på att upptäcka traditionell dopning, desto större kan intresset bli för substanser som påverkar kroppens egna signaleringssystem. Det betyder inte att peptider automatiskt är "osynliga" för dopingkontrollen. Tvärtom utvecklas nya analysmetoder kontinuerligt. Men tekniken måste hela tiden hinna ikapp nya molekyler.

Om man ska göra en framtidsspaning är bodybuilding, fitness och andra kraft- och muskelidrotter särskilt intressanta.

Det finns flera skäl:

Professor Åke Andrén Sandberg har ägnat mycket tid åt antidopningsarbetet.

  • muskelhypertrofi är ett direkt må

  • GH–IGF-1-systemet är attraktivt

  • Myostatin är en potentiell biologisk broms

  • återhämtning och vävnadsreparation är centrala

  • experimentella preparat förekommer redan i vissa miljöer.

Därefter kan utvecklingen bli intressant inom explosiva idrotter som sprint, kastgrenar, tyngdlyftning och andra styrkeidrotter. På längre sikt kan även uthållighetsidrotten påverkas. Där kan måltavlan vara exempelvis erytropoes, syretransport eller cellernas energi-produktion.

Men här är steget från biologisk effekt till verklig prestationsförbättring ofta mer komplicerat. Från hormondopning till signalvägsdopning. Det riktigt intressanta är därför inte en enskild peptid. Det intressanta är utvecklingen av själva dopningsprincipen.

Den gamla modellen var: "Ge kroppen mer av detta hormon."
Den nya modellen kan vara: "Manipulera den signalväg som får kroppen att själv producera mer – eller sluta bromsa det jag vill öka."

Det kan handla om GH-frisättning, erytropoes, muskeltillväxt, blodkärlsbildning, energi-metabolism eller vävnadsreparation. Peptider är därför inte bara ännu en grupp nya dopningspreparat. De illustrerar hur dopningen håller på att bli alltmer biologiskt finjusterad.

Och det är kanske den viktigaste framtidsfrågan: När doparen inte längre bara tillför en främmande substans utan försöker trycka på kroppens egna biologiska knappar, blir gränsen mellan läkemedel, experimentell behandling och prestationshöjning alltmer komplicerad.
Det är där dopningens nya finlir börjar.

Nästa
Nästa

Anabola steroider kopplas till förändringar i ögats blodkärl