“Jag vill inte vara farlig längre”

Anabola steroider gav Axel Byström det han sökte.
Han blev större, starkare och fick ett självförtroende han tidigare saknat.
Musklerna blev en rustning som gav status och våldskapital i den kriminella världen. 
Hör hans berättelse i senaste avsnittet av Dopnigspodden.

Det fanns en tid när Axel Byström kunde se en tidigare dopningsanvändare som blivit mindre och tänka: Vad fan har hänt med den här människan?
Han tyckte synd om dem. Hur kunde någon frivilligt låta kroppen försvinna?

I dag är Axel själv den personen.
Inte liten, men inte längre mannen som måste vara störst och starkast på gymmet.

– Jag vill inte vara farlig. Jag vill inte att folk ska tro att jag är farlig. Jag har inget behov av att vara störst, bäst eller starkast, säger han i senaste avsnittet av Dopningspodden.

Som barn hade Axel låg självkänsla och dåligt självförtroende. Ett höftproblem gjorde att han behövde opereras och gå på kryckor. Överkroppen blev stark – och någonstans där upptäckte han vad fysisk styrka kunde ge honom.
Självförtroende och bekräftelse.

Senare hoppade han av gymnasiet. Drogerna kom in i livet, liksom kriminaliteten.
Vid 20 års ålder dömdes han först för misshandel och därefter för grovt narkotikabrott.
Fängelset förändrade riktningen på hans liv.

– Fängelset var superdåligt för mig i den åldern. Jag var inte särskilt kriminell innan, säger han.

På anstalten mötte han kriminella från hela Sverige. En äldre intagen lärde honom hur anabola steroider användes och injicerades. Preparaten flödade och Axel beskriver en miljö där det gick att få tag på droger, dopningspreparat och injektionsverktyg.

Steroiderna gjorde att han växte snabbt.

– Jag blev stark fort, stor fort. Kände mig oövervinnelig. Kände mig stark, pigg, manlig, odödlig.

Musklerna blev hans rustning. I Dopningspodden berättar Axel Byström om tiden med dopning, droger och kriminalitet.

Efter fängelset hade Axel dessutom fått ett nytt kontaktnät. Tillgången på droger och dopningspreparat ökade och hans ambition var nu att försörja sig på kriminalitet.

I den kriminella miljön fick kroppen en funktion långt utanför gymmet. Axel kallar den kropp han byggde för en ”stor köttmur”.

– Jag ansågs vara farlig.

Människor blev mer följsamma och Axel upplevde att han ofta fick sin vilja igenom.

– Det gav mig också ett våldskapital.

Det fick aldrig vara nog
Samtidigt flyttades gränserna för dopningen.
Användningen eskalerade till en nivå där Axel gick från att ta 250 mg testosteron i veckan till 250 milligram om dagen. Han kombinerade flera olika anabola steroider och använde samtidigt tillväxthormon, insulin och peptider.

Han läste på och gjorde upp genomtänkta planer för sina kurer. Problemet var bara att han aldrig följde dem.

– Det var aldrig nog. Jag tänkte att jag skulle börja med någonting som var väldigt anabolt och sen kliva över till någonting som var androgent och då dra ner på den anabola compounden. Men jag kunde aldrig vänta utan jag bara byggde på de här kurerna mer och mer och mer. Och lade in mer och mer saker, berättar Axel.

Axel Byström från tiden då muskler var allt som betydde något.

Det värsta han kunde föreställa sig var att utvecklingen skulle stanna av eller att - ännu värre - stöta på någon som var större eller starkare.

– Det får inte hända. Då måste jag utveckla min tur för att slänga in mer saker. Ja, det var verkligen sjukt när man tänker på det i efterhand.

Axel Byström berättar hur han kunde bära med sig en termos med is och olika peptider till gymmet och injicera dem på toaletten. Amfetamin och opiater blev också delar av ekvationen.

”En konstgjord självkänsla”
Det vore enkelt att beskriva dopningen som något som förstörde Axels liv.
Hans egen berättelse är mer komplicerad.
Steroiderna gav honom mycket av det han ville ha: muskler, uppmärksamhet, status och självförtroende. Under en period såg han nästan bara fördelarna.

När han inledde relationer kunde han göra villkoren tydliga: om kvinnan någon gång skulle tvinga honom att välja mellan henne och dopningen skulle valet vara enkelt.

– Jag var inte mottaglig för att det kunde vara negativa konsekvenser av det. För att det gav mig så mycket positivt. Jag tyckte om det så mycket.

Och kanske är det just där förklaringen finns till varför steroiderna blev så svåra att lämna.
För när drogerna successivt försvann ur hans liv, blev dopningen kvar. Den hade blivit en del av hans identitet.

– Det gav mig en konstgjord självkänsla. Ett konstgjort falskt självförtroende.

Till slut ställde han sig frågan hur han skulle kunna arbeta med sin verkliga självkänsla samtidigt som han fortsatte att bygga upp den med steroider.

– Det egentliga problemet har ju funnits kvar hela tiden. Det har ju varit mig själv, säger han.

Axel Byström säger att han idag är på en bra plats. Droger och kriminalitet tillhör historien. Han arbetar på Luleå kommun och hoppas snart få sin legitimation som fysioterapeut.

Rädslan finns kvar
I dag har nio år gått sedan Axel Byströms senaste fängelsedom. Han säger att han varit fri från dopningspreparat sedan 2019.
Han bor med sin fru och sina barn och arbetar i Luleå kommun med att hjälpa människor som har eller har haft beroendeproblem.
Axel tränar numer för sitt välmående. Någon löptur och tre-fyra dagar i veckan på gymmet.
Men det är inte okomplicerat. Han tränar på morgnarna och håller sig medvetet borta från innehåll i sociala medier som styr tankarna mot vissa kroppsideal eller dopning.

– Jag vill ju inte få det här in i min hjärna. Jag är rädd att väcka det till liv. Och mellan varven så kommer det sådana här dåliga idéer. Fan men tänk om …

Han beskriver hur tankarna kan komma.
Tänk om testosteronet i kroppen börjar bli lågt. Tänk om han faktiskt skulle behöva ett tillskott. Samtidigt konstaterar han själv att han inte har några sådana symtom.

Efter närmare 15 år med dopningspreparat behöver Axel Byström inte längre vara störst, starkast eller farlig.
Och han vill inte dit igen.

Dopningspodden finns där poddar finns, samt såklart här.